Varför tandvård?

Det enda sanna svaret är… för att det är Kärlek.

Följdfrågor är förstås tillåtna.
Jag radade upp dem för mig själv obevekligt, ända sedan den gång då min klara vision om att som neurokirurg framgångsrikt foga samman grå och vit substans — utmattad men stolt, ”han är räddad, han kommer att leva utan men” — plötsligt och utan förvarning, utan utrymme eller tid för någon annan riktning i min utbildning, befann sig på Odontologiska fakulteten.
Det var precis då lavinerna av följdfrågor började. Jag visste inte svaren. Inte på en enda av dem.
Utan Google, psykolog, livscoach, Louise Hay eller någon liknande hjälpare bestämde jag mig för att släppa taget. Jag visste att Gud hade andra planer… en vit rock med regnbågsskimmer. Det blev så, det lade sig, det föll på plats….
Vare sig det var Gud, universum, kvantfysiken eller Karapandžas kokbok, oavsett… det gjordes med kirurgisk precision, skräddarsytt för mitt hjärta.

Eftersom jag tror på kärleken lever jag kärleken. Den serverade svaren, den röjde vägarna, den packade alla sina nyanser i en enda fil. Det var länge sedan. Den varar oändligt och den heter tandvård.
Jag definierar den varje dag för att ge den den glans den förtjänar. Aldrig nöjd, för kärleken har ingen definition.
Tillfreds, kanske.
Så låt mig börja…

Respekt som den absoluta prioriteten gentemot den person som anförtror mig sin hälsa och sitt utseende. Tacksam och skyldig var och en av dem för den lycka de gav mig med ett leende, ett glädjerop, en kram av erkännande för att jag förde glädje in i deras liv. Om det bara var en, och jag har gjort många, så föreställ dig hur stort mitt hjärta är.
Sedan konsten, som ett sätt att uttrycka och frigöra mig, där jag lägger all min kreativitet, gåva och hängivenhet i att skapa ett nytt leende. Att skulptera ansikten, vid sidan av tänderna där jag förverkligar mig själv varje dag, är min andra passion, när jag låter mina fingrar och min själ forma deras nuvarande verklighet i lera.
Att ta med min hobby in i mitt arbete var säkert en del av en plan som Gud en gång hade…
Om jag levde några fler parallella liv skulle jag i ett av dem vara psykolog. Den kärleken lever jag också i mitt yrke, i ett obrytbart band. Patienten är en människa, inte ägaren till 32 tänder. Det är den punkt där medicinen som en human vetenskap börjar, och inte en tandfabrik i sitt industriområde.